Erik den helige, Erik Jedvardsson, Sankt Erik, (oegentligt Erik IX), räknas som kung av Sverige i slutet av 1150-talet. Inte mycket är känt med säkerhet om honom. Erik skall ha gravsatts i Gamla Uppsala och hans utpekade kvarlevor överfördes senare därifrån till Uppsala domkyrka. Han vördades lokalt som helgon, även om han aldrig kanoniserades av påven. Under medeltiden sågs hans regeringstid av allmogen allmänt som den gamla goda tid då skatter och lagar var rättvisa. En osteologisk undersökning av kvarlevor från hans relikskrin har visat att en av personerna vars ben låg i skrinet dog av yttre våld, troligen halshuggning. Han var far till kung Knut Eriksson.
Utöver det som står ovan finns inte mycket att säga om Erik som historisk person. Uppgiften om hans patronymikon Jedvardsson härrör från västnordiska berättande källor, bland annat Sverre Sigurdssons saga, och är endast indirekt och svagt styrkt i samtida svenska källor genom omnämnandet av Joar Jedvardsson i kretsen kring sonen Knut. Denne Joar har antagits vara identisk med en bror till Erik om vilken man dock med säkerhet vet endast att hans namn började med bokstaven J. Enligt en litterär konstruktion hette brödernas far Jedvard Bonde. Någon sådan person kan dock inte återfinnas i historiska källor. Det har också på mycket lösa grunder antagits att fadern kan ha varit engelsman, men det antagandet bygger i sin tur på ett helt obevisbart antagande om namnets ovanlighet i 1100-talets Sverige.
Uppgifterna om hustrun Kristina och hennes härstamning från Inge Stenkilsson kommer från två olika av varandra oberoende källor, Vitskølkrönikan och Knytlingasagan, och kan därför betraktas som relativt säkra. Exaktare än så kan släktskapen inte fastställas. Beroende på vilken kungalängd man väljer att lita på efterträddes Erik av Magnus Henriksson eller Karl Sverkersson. Den sistnämnda uppgiften finns i Västgötalagens kungalängd som också uppger att Erik dog en våldsam död. En påvebulla utfärdad av Alexander III talar om en kung som blivit ihjälslagen under ett fylleslag - 'in potacione et ebrietate' - nu hyllas som helgon, och påven som till sin fasa erfarit att denne man vördas som ett helgon påbjuder därför att denna osed ovillkorligen måste upphöra. Denne kung har ofta tolkats som Erik den helige, men det finns andra kandidater.
Enligt legender skulle han även ha lett det första korståget till Finland 1155. Notisen i Vitskølkrönikan som styrker att Erik 1158 var kung åtminstone över Västergötland handlar om Varnhems kloster. Enligt krönikan ville Eriks hustru Kristina komma åt en del av den egendom som hennes släkting Fru Sigrid skänkt till Varnhem, och trakasserade därför på olika sätt munkarna där. En del av dem flyttade då till Jylland där de grundade Vitskøls kloster. Denna krönika utgör en avskrift från 1609 av en codex från 1400-talet som i sin tur skall bygga på ett original från 1100-talet.
Eftersom ytterst få säkra fakta är kända om Erik har forskare med tiden kommit att betrakta honom som en del av ett legendhistoriskt problemkomplex snarare än ett personhistoriskt. Den mest extrema ståndpunkten intogs av Lauritz Weibull som ansåg att Erik var ett fall där historievetenskapen måste acceptera ett 'negativt resultat', det vill säga att källmaterialet är så fragmentariskt att det inte ens i grova huvuddrag går att rekonstruera Erik den heliges liv och regeringstid. Någon historieskrivning om Erik den helige är överhuvudtaget inte möjlig. Weibulls elev Sture Bolin intog en något mildare ståndpunkt och det är i huvudsak hans 1951 publicerade resultat som senare uppslagsverk bygger på. Men redan Bolins artikel handlar mycket mer om helgonkulten och tidigare forskares uppfattningar än om kung Erik, och Nationalencyklopedin har lyckats komprimera alla säkert kända fakta om kung Erik till en enda mening.
Det källkritiska huvudproblemet med en helgonlegend är att dess syfte inte är att återge fakta om personen utan att legitimera dennes helgonstatus. Man kan därför inte lita på en enda sakuppgift i en helgonlegend och man kan vara helt säker på att för personen ofördelaktiga uppgifter har utelämnats.
Erik verkar ha varit en närmast betydelselös parentes som kung, möjligen inte ens formellt erkänd i hela riket. Att han kom att spela en stor roll som postum symbol för den erikska ätten och som lokalt helgon återspeglar snarare efterträdarnas (ättlingarnas) makt än hans egen.
