Fra geni: Der er kludder
Også kendt som: 'Erik Ejegod', 'Eric I of Denmark', 'Erik I av Danmark', 'Kong Erik I Svendsson Ejegod av Danmark', 'Kong Erik 'Eiegod'', 'Ejegod', 'also known as Erik Ejegod (literally: Eric 'Evergood')'
Død Døde 10. juli 1103 i Paphos, Cyprus Dødsårsag: På pilgrimsfærd til det hellige land Begravet i: Baffa, Isle Of Cyprus
Beskæftigelse Kung av Danmark 1095-1103, Kung av Danmark, Konge 1095-1103, Kung i Danmark 1095-1103, Dansk kung 1095 - 1103, Dansk konge fra 1095-1103, Konge af Danmark, Kungav Danmark 1095-1103, Dansk kung 1095-, Tronaspirant, dansk konge, Dansk Konge, Konge i Danmark
About Kong Erik I Ejegod av Danmark
[]
Wikipedia:English Dansk Norsk
King of Denmark: Reign 1095 - 1103
Predecessor: Olaf I Hunger Successor: Niels
-------------------- Erik Ejegod var konge af Danmark fra 1095 - 1103.
-------------------- Erik I Ejegod, frillesøn af Svend Estridsøn. Født o. 1056 i Slangerup. Død af feber den 17. juli 1103 i Paphos på Cypern. Begravet dér.
Erik I Ejegods regeringstid: Erik I Ejegod kaldtes hjem fra Sverige efter Oluf Hungers død. I 1098 drog kongen på pilgrimsfærd til Rom (pave Urban II), hvor han ivrede for kong Knuds kanonisering og oprettelse af et nordisk ærkebispesæde i Lund. Erik Ejegod deltog i 1101 i trekongemødet ved Gotaelven, hvor en række nordiske problemer løstes ved forhandling mellem de tre nordiske konger. I 1103 drog han, som den første danske konge, på pilgrimsfærd til Det hellige Land. Turen gik via Rusland og Byzans. Det var dengang en utrolig lang og farefuld færd at give sig ud på, og både kongen og dronning Bodil omkom på turen, henholdsvis på Cypern og i Palæstina. Kong Erik, der var usædvanlig høj, fik sit tilnavn, fordi han var vennesæl (»ejegod«), som sin far.
Nachkommen Gorms des Alten, König von Dänemark, Sixten Otto Brenner, (Dansk Historisk Håndbogsforlag, København, 1978), Reference: 52. --------------------
Erik I 'the Evergood' Svendsson, King of Denmark was the son of Svend II Estrithson, King of Denmark and Gunhilda Sweynsdottir. He married Bothilde Thorgautsdottir, daughter of Thorgaut Ulvson. He died on 10 July 1103 at Cyprus.
Erik I 'the Evergood' Svendsson, King of Denmark succeeded to the title of King Erik I of Denmark in 1095.
Children of Erik I 'the Evergood' Svendsson, King of Denmark and Bothilde Thorgautsdottir Erik II 'the Memorable' Eriksson, King of Denmark+ d. 18 Sep 1137 Harald Kesia Eriksson, Prince of Denmark d. 1135 Ragnhild Eriksdottir+ Knut Lavard Eriksson, Duke of South Jutland+ b. 1096, d. 1131
Eric was born in the town of Slangerup in North Zealand. During the rule of his half-brother Canute IV of Denmark he was an eager supporter of the king, but he was spared during the rebellion against Canute IV. Eric remained at the royal farm instead of accompanying Canute IV to St Albans priory in Odense where Canute IV was killed. Eric talked his way off the farm and fled to Zealand then fled to Scania which was part of Denmark at the time. Olaf I Hunger was elected King of Denmark, but his reign was short. At last Eric was elected as a king at the several landsting assemblies in 1095. Eric was well liked by the people and the famines that had plagued Denmark during Olaf Hunger's reign ceased. For many it seemed a sign from God that Eric was the right king for Denmark.
Medieval chroniclers, such as Saxo Grammaticus, and myths portrayed Eric a strapping fellow appealing to the common people. He could keep his place when four men tried their best to move him. Eric was a good speaker, people went out of their way to hear him. After a ting assembly concluded, he went about the neighborhood greeting men, women and children at their homesteads. He had a reputation as a loud man who liked parties and who led a rather dissipated private life. Though a presumed supporter of a strong centralized royal power, he seems to have behaved like a diplomat avoiding any clash with the magnates. He had a reputation for being ruthless to robbers and pirates.
On a visit to the Pope in Rome he obtained canonization for his late brother, Canute IV, and an archbishopric for Denmark (now Lund in Scania), instead of being under the Archbishop of Hamburg-Bremen. Bishop Asser then became the first Archbishop of Lund.
King Eric announced at the Viborg assembly that he had decided to go on pilgrimage to the Holy Land. The cause, according to Danmarks Riges Krønike, was the murder of four of his own men while drunk at a feast in his own hall. Despite the pleadings of his subjects, he would not be deterred. Eric appointed his son, Harald Kesja, and Bishop Asser as regents.
Eric and Boedil and a large company traveled through Russia to Constantinople where he was a guest of the emperor. While there, he became ill, but took ship for Cyprus anyway. He died at Paphos, Cyprus in July 1103. The queen had him buried there. He was the first king to go on pilgrimage after Jerusalem was conquered during the First Crusade.[5] Queen Boedil also became ill, but made it to Jerusalem where she died. She was buried at the foot of the Mount of Olives in the Valley of Josaphat
-------------------- Kung i Danmark 1093-1103
Noteringar
Erik I Ejegod, kung i Danmark 1095-1103.
Eriks äldre bror Olof blev kung 1086, efter mordet på deras äldre bror Knud. Rykten spreds att mirakler inträffade vid den döde kungens grav och Erik såg i detta en politisk möjlighet; böndernas uppror under Oluf hade skett mot Guds vilja. Erik stödde den helgonkult som börjat utvecklats kort tid efter Knuds död och olyckarna stärkte det parti som stött Knud och vars ledare nu var Erik. Efter brodern Olof Hungers död 1095 valdes Erik till kung och 'snart vek den förhatliga hungersnöden och Guds hämnd bort från folket', som det står i Roskildekrönikan.
Erik fick tillnamnet Ejegod, 'den ständigt gode'. Men krönikan står i grunden på Olofs sida: 'Men om detta överflöd var Eriks förtjänst och hungersnöden Olofs skuld, när nu ingen av dem förtjänade vad som skedde, det ver bara Han, som känner till allt innan det sker, och som ordnar allt, när och hur Han vill'. Nödåren var inget som kunde skyllas på Olof, och Erik kunde inte ta åt sig äran av de goda åren, i synnerhet som han 'fann på många orimliga och orättfärdiga lagar'.
Erik Ejegod fortsatte som kung att verka för Knuds kanonisering. Han reste till och med som pilgrim till Rom och fick i Bari 1098 påven Urban III:s bifall. Han verkade även för att ett ärkestift skulle inrättas i Lund direkt under påvestolen, helt fritt från Hamburg-Bremerstiftets inflytande. När frågan inte löstes snabbt nog påkallade Erik ett nytt möte i Rom. Påven Urban II dog den 29 juli 1099 och efterträddes av Paschalis II (1099-1118).
Den 19 april 1101 lades Knuds kvarlevor i ett helgonskrin som placerades i Sankt Knuds kyrka krypta i Odense som ännu finns kvar. Danmark hade fått ett helgon.
Erik deltog år 1101 tillsammans med kung Inge d. ä. Stenkilsson av Sverige och kung Magnus Barfot av Norge i trekungamötet i Kongahälla (nuvarande Kungälv) för att sluta fred mellan länderna.
Om Eriks egenskaper som regent är inte mycket känt. Han tycks i likhet med Knud den helige ha arbetat för att stärka kungamakten och han gjorde det i samförstånd med kyrkan. Han var gift med en stormannadotter, Bodil, och hennes brorson Asser blev den nye biskopen i Lund. Kyrkan och kungamakten var lierade och gav varandra sitt stöd.
Saxo Grammaticus skildrar Erik som en man, som till kropp och ande var en stor man, men skriver också kritiskt om kungen, som beskylls för att vara konstant otrogen mot sin fagra drottning Bodil, en tapper kvinna som var begåvad med en ängels tålamod.
År 1103 for Erik på pilgrimsfärd till det heliga landet. Eriks förbindelser med påven syftade inte bara till att få Knud helgonförklarad. Han tog en av flera traditioner vägen över Rom, där påven-på gästens begäran-till slut gick med på att låta Danmark få ett eget ärkebiskopsdöme. Ärkesätet kom att ligga i Lund. Detta var en stor händelse, eftersom det under senaste halvseklet förts en bitter kamp om den kyrkliga överhögheten över Nordens länder mellan de tyska prelaterna i ärkebiskopdömet Hamburg-Bremen och England, som hade nära band till Danmark. Från och med nu utgjorde Norden en egen kyrklig enhet utanför Bremens inflytande.
Ärkebiskopdämet Lund omfattade till en början hela Danmark, Norge, Sverige, Island, Rügen (som ännu inte kristnats) samt i praktiken även de öar i Nordatlanten, som var knutna till den norska monarkin. Det är ingen överdrift att påstå att Lund i och med detta blev ett viktigt maktcentrum.
År 1104 blev Asser Nordens förste ärkebiskop. Året dessförrinnan hade Erik och drottning Bodil gett sig iväg på en ny pilgrimsresa. Deras son Harald Kesja hade tillsammans med Asser satts att styra riket. De kungliga resenärerna kom till Konstantinopel och fortsatte sedan till Cypern. Där avled Erik Ejegod 1103. Drottningen forsatte till Jerusalem; traditionen berättar att hon insjuknade och slutade sina dagar på Oljeberget.
Utom äktenskapet hade Erik barnen Erik II (Emune), Benedict och Ragnhild - även Harald Kejsa kan ha varit född utom äktenskapet.
-------------------- 1095-1103 talet
Husbond til Bodil Torgautsdatter Ejegod ; Hjákonur Eiríks 'eygóða' Sveinssonar ; Ingeborg Ejegod ; Rannveig Torsdatter og Dronning Borghild Thorgatsdatter av Danmark
I følge geni fik han en del børn - men der står hver gang datter/søn af en Kong Eriks mang friller:
Husbond til Bodil Torgautsdatter Ejegod ; Hjákonur Eiríks 'eygóða' Sveinssonar ; Ingeborg Ejegod ; Rannveig Torsdatter og Dronning Borghild Thorgatsdatter av Danmark
Partner til One of Several unknown Mistresses of Erik I Ejegod
Far til Daugther Erik ?????? ???????? ; Harald Kejsa Eriksson, af Danmark ; Erik II Eriksen Emune ; Bodil Eriksdatter ; Knut Lavard, Duke of Schleswig og 2 andre
